studentliv

På väg hem till korridorsrummet (som jag för tillfället delar med min kusin) från Ica med en full kasse matvaror i vänstra handen gick jag stolt med tanke på mitt stundande storkok. Snön lyser vackert upp omgivningen i de annars ganska tråkiga bruna tegelhusen till studentkorridorer. Luften är frisk och den sköna studentklastrofobiska känslan jag faktiskt känner drygt 100 mil norr om min kära hemstad gör sig påmind med ett leende på läpparna.

Jag har tagit mig ända hit. Jag har kommit in. Jag känner välbehag, spännig, lycka och lite rädsla inför de kommande åren som student. Jag känner mer och mer för var dag som går att det är det här jag vill studera. Jag vill bli psykolog och just nu är jag stolt över mig själv.

Att det är folk som saknas kan jag ju aldrig sticka under stol med. Jag hoppas att alla ni som läser känner er berörda och mycket väl vet att jag är tacksam och stolt över var och en av er!

I vilket fall (det jag ska komma till) är att jag ringde mamma för att få psykisk stöttning och rådgivning i mitt storkok. Köttfärsås skulle tillagas och det skulle faen bli bra. "asså, mamma, hjälp mig med det här, vad tar jag först". Jag började fräsa löken och förbereda morötterna inför en riktig avhylning. Jag hörde mamma höjja rösten till ett litet förvånat och aningen skrattläge i tonläget. "Sa du att du köpt 800 gram köttfärs, det var värst vad du ska laga mat helt plötsligt"

Och det tog tid. Där stod jag med tre grytor i dess olika slag och kokade mat. Köttfärsås i röven och för all framtid. Hur skulle jag veta hur mycket köttfärs som skulle gå åt... Nu undrar ni väl alla hur det smakade. Jävligt gott ska ni veta. Full frys...

Sedan var det ju bänkning framför bone söker fr. Magnus skulle äntligen få sin Emma och ja, det var ju inte utan tårar i ögonen som jag betraktade deras kärlek.

pippilotta