min första, största och kanske enda riktigt stora förebild.

När jag var typ 7 år dansade jag till hans låtar. Min andra egna cd-skiva var "Blood on the dancefloor" och den fick jag i julklapp när jag var 9.
När någon härmade honom på småstjärnorna ville jag alltid att den personen skulle vinna, hur kass han än var.
Jag försökte alltid härma hans moves. Jag ville sjunga som han. När han spelade på Ullevi gick vi upp på berget bakom vårt hus och lyssnade, för just den dagen blåste det åt rätt håll och vi kunde urskilja vilka låtar han spelade. Jag var för övrigt jättearg på mina föräldrar för att jag inte fick gå på konserten.
Jag laddade ner hans videos och lärde mig nästan hela thriller-dansen. Jag lyssnade på mammas och pappas LP-skivor.
När "invincible" kom och pappa köpte den lyssnade jag på den jämt.
När han friades från fängelse blev jag glad, även om han kanske var skyldig. Jag ville liksom inte tro att han var ond.
När jag fick höra att han skulle göra nya konserter i London tänkte jag köpa biljetter, men de var slut.

Jag har lyssnat på Michael Jackson hela mitt liv. Beundrat honom. Tyckt synd om honom. Inspirerats av honom. Varit arg på honom. Drömt om att se honom live.

Jag fick aldrig se min idol i verkligheten. Kungen av pop är död.

//flöjten
ps. jag vet att det bara är jag som skriver och att det antagligen inte är någon som läser... undrar varför jag skriver då..? jaja, hoppas kan man alltid.