Middag. Kyckling nuggets, ris och två såser. Bambatanten varnar för en av dem. "Den röda där är jättestark" säger hon. Varken jag eller Martin tror att den kan vara SÅ stark, så vi, eller speciellt jag, öser på. Sätter oss vid bordet med Antonia, David, Gustav och Pär. Jag går och hämtar dricka. När jag kommer tillbaka diskuterar de att de var besvikna över att såsen var mesig. Att "man måste ta jättemycket för att känna någon smak". Jag ger mig in i diskussionen och säger "nä va tråkigt är den inte stark?" och öser på massa sås på kycklingbiten. När jag för gaffeln mot munnen börjar Antonia skratta okontrollerat. Jag börjar ana att något är fel. Jag tittar på Martin. Han kan knappt hålla sig. Och David försöker gömma sig bakom Pär. Då inser jag att jag är lurad. Såsen var jättestark. Jag skrapade bort lite från kycklingen och la på ris. "Men så farligt var det inte" säger jag. Efter ett antal tuggor börjar det bränna i läppar, tunga och gom. Men, som de andra sa, "hon har ju varit i Asien, hon klarar ju det här". Håller minen, men de andra inser nog att jag fejkar. Hämtar glas efter glas med vatten. Men jag är ju ändå "hon som har varit i Asien". Som borde klara det. Eller?
Flöjten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar