Vi tog tunnelbanan utan tunnel som tog oss drygt 600 meter över marken, eller jag menar havet. Vi kliver av och ser ut över hela Oslo. Sjukt vackert. Runt omkring oss ändrar trädens löv färg. Vi ser ut över hustak och röda trädtoppar och drar in den friska höstluften genom näsan.
Jag vänder mig om och ser en tandlös gubbe vinka till mig. Glad mot gamla som jag är vinkar jag trevligt tillbaka och ser hans inte alltför uppklädda och fräscha kläder. Jag fortsätter gå med blicken riktad rakt fram och hör hur han börjar med mycket ljus småpojksröst prata med oss. "Men, han visade ju snoppen" Det är Matilda som vänt sig om och fått en liten (eller stor) överraskning "Detta blev sannerligen en naturupplevelse" uttrycker jag och ångrar snabbt tanken av att åka hit flera gånger själv för att bara njuta.
Vi gick på stigen mot ett fjällcafé och tryckte i oss sjokolade som jag fått av en gamling att ha med oss på vår norska tur. Väl framme undrade vi snabbt var alla ställt sina skidor, men insåg att det trots allt inte var snö ute. Det var alltså hur mysigt som helst. Där satt vi, drack te och åt äpplekaka.
Vi gick efter ett tag ner mot Holmenkollen, vilken är den kända backhoppningsbanan. Promenaden skulle enligt instruktioner jag fått ta en timme med rullator. För oss tog den lite längre tid. Eftersom rullatorn har hjul och det är brant sluttning neråt så är det nog därför det kan gå väldigt fort. Väl nere vid hoppbacken tog vi oss några hopp för att sedan ta tunnelbanan hem.
Vem uppfann backhoppningen, hur tänkte man där?!
pippilotta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar