Är jag en typisk "en på miljonen"?!

Vad är chansen, vad är chansen?!!! Spottar jag ur mig, sådär halvt svajig i knäna och med hjärnan på heltändning.

Sånt här händer ju bara inte tänker jag. Absolut sista kvällen ute, första besöket på stället, ja, rent ut sagt " i matematiska termer" o.oooo % mille chans i världen. Fast det sker.

Jag skall ge er lite smarrig bakgrundsinformation. Innan jag åkte upp hit till Oslo tänkte jag, honom måste jag träffa eller iaf säga hej till. En gammal jobbarkompis, kille, visst, jag må kanske i detta skedet erkänna att det har vart vissa känslor i luften. Fast då var han upptagen och kanske var det därför det fanns känslor
Nu var han inte upptagen.
Fortfarande inte en tanke på något. Nej då, tro inget sånt om mig.

Vi sågs en gång, på hans initiativ och jag kunde ju inte tacka nej, jag var bara trevlig. En kompis vänskaplig grej, som var skoj. Vi sa det vanliga hejdå, vi ses igen snart! Vi lovade bägge två att vi skulle höras.

När helgen kom tog jag mina vänskapliga förpliktelser och hörde av mig... men vad sker inte då. Eller rättare sagt vad sker inte alls!? Såklart, dumma knäppa tjej. Han tror att du är mega intresserad och svarar inte på ett snällt hur är läget, vad gör du ikväll sms, utan några förpliktelser alls. Det var ju synd tänkte jag, dumt att han fått den bilden. Egentligen är det ju mest trist för honom att gå miste om en skoj kompis, men det är ju inte direkt vad man tänker i första sekunden.
Jag känner mig aningen dissad men tänker inte mer på det och hoppas jag slipper se honom någon mer gång denna hösten. För det skulle bara bli pinsamt, speciellt med tanke på att jag skickade ännu ett vad händer ikväll (i hopp om att han glömt det andra sms:et)!
Efter det känner jag mig som världens stalker. Dock fortfarande med min stolthet kvar.

Jag blir mest bara konfundersam eftersom jag själv alltid svarar på sms. Försöker iaf. Vill jag inte ses skriver jag det. Det är ju tusen gånger lättare egentligen. Mer ärligt också.

Hursom.

Vår sista utekväll i Oslo blir som vanligt en lång förfest som slutar i taxi hem mot krysset uppe hos oss. Vi bestämmer oss för att ta en falafel innan vi går hem. Går in på ett ställe jag egentligen aldrig gästat tidigare. Står i kön och ja beställer.
"Challa ha Flaffel killarna" förbereder en burgare till någon annan.
Jag ser mig omkring men det är ingen där, LURADE tänker jag. Någon har sprungit från notan haha.
Dumma blonda tjej igen.
Dörren har öppnat sig bakom mig och jag vänder mig om.
Det tog inte mer en en sekund innan jag känner igen jackan, skorna, håret, shit tänker jag, speciellt med tanke på den andra blonda tjejen som är hans sällskap.
Vad är det första man gör om inte, får för sig att sticka därifrån fort.
Hinner fram till dörren när jag inser, detta är ingen bra ide! Vänder mig om och utbrister ett sådär kvar i tre super glatt! NÄMEN HEJ!

Försöker få fram något halvkul, mest chockad över att se honom med henne här. Pratar lite om sådant som jag säkert redan sagt tidigare och lite av det klassiska vad gör du, vad har ni gjort ikväll.
Pratar mest med tjejen. För att definitivt visa att jag vill absolut inte ha honom, så jag kan åka härifrån och inte känna mig som en stalker, ofärtjänat. Egentligen är det mest för min stolthets skull... såklart.
Avslutar kvickt med att sköt om dig innan jag vänder mig om till mina två homies och i ren skaka av mig panik börjar gapskratta och utbrister VAD ÄR CHANSEN!! Han bor ju inte ens här.

Men tydligen gjorde hon det...
Tur att man har vänner som backar upp en med: Du skötte dig jättebra och du var ju så himla mycket snyggare än henne.
Haha det vad var jag också försökte intala mig när jag såg min fina fana i spegeln, prydd med luciaglitter och rufsigt hår från allt dansande.

Åtminstone är det jag som haft kul...
KESO