Vad skall man säga...

En jul som inleds på sämsta tänkbara sätt men avslutas med flaggan i topp.

Som några av er redan vet, Bruno is no longer a part of this world.
Där stod man på Volvo sin plikt trogen och drillade herr praktikant. Helt plötsligt så ringer pappa. Två ord var allt som krävdes för att jag skulle inse att något inte var som det skulle. Han säger alltid alltid "Hej det är Michael" men denna gång hör jag "Hej Niklas".
När jag kommer hem möts jag av den mest oskyldiga blick man kan hitta på denna jord. Bruno ligger halvt utslagen i hallen med ögon som skriker efter hjälp. Inte hjälp om att få tillbaka kontrollen, inte hjälp om att ta sig upp till matskålen utan hjälp om att få ett slut på det. Det som händer sedan är ingen jag ens hade önskat min värsta fiende.
Visst har han haft ett underbart liv och långt för den delen oxå. Det var länge sedan vi insåg att han är sjukare än vad han ger sken av och hela tiden har man intalat sig själv att man är förberedd på det värsta. Men likt förbannat blir det jobbigt när det väl händer.
Det bästa sätt som jag kan beskriva känslan på är hur man förbereder sig inför ett fallskärmshopp. Man går där och laddar, tänker igenom hela hoppet i huvudet och packar ihop skärmen enligt konstens alla regler. I planet på väg upp känner man hur man närmar sig det man har väntat på. Du vet att det är dags att hoppa och du slänger dig ut. När du skall ryka i snöret för att väkla ut skärmen så är den inte där, ingenting alls att rycka i och du faller handlös mot marken i en fruktansvärd fart. Alla förberedelser är borta och det finns ingenting du kan göra.

Trotts denna riktigt dåliga start så blev julen inte så dålig som man kan tro. När det är som värst finns det alltid underbara vänner, familj och släkt som locka fram ett leende.

För framtida jular tillsammans med er alla i vårat kollektiv rekommenderar jag varmt Gunnarsjö. Även om det inte snöade så var det vitt av frost, västsveriges största gran utanför fönstret, en julkänsla som luktar stearin, glögg, brasa och klementin. Juldagen avslutas naturligtvis med ett 40gradigt bad i tunna.
En underbar upplevelse för alla sinnen som jag mer än gärna delar med er alla en vacker dag.

Nu i mystider tycker jag att man måste lyssna lite på The Killers och då framförallt I can't stay, The world we live in och This is your life.

Om några timmar lyfter planet och man är påväg till jenkarland med sin bättre hälft, helt ***** obegriplit!
Andas in, andas ut, jag kan sänka Sydamerika, jag är inte rädd.

Fan vad man kommer att sakna er alla!!!

Peace love & understanding
/Gunnar